first Web-21 first Web-21 first Web-21 first Web-21 first Web-21 first Web-21 first Web-21 first Web-21 first Web-21 first Web-21

VINNAREN AV SKOLÅRETS

VINNAREN AV SKOLÅRETS

KOMET 2014
ÄR OSCAR!

Vinnaren av Skolårets Komet 2014 är Oscar!

Bakgrund och motivering

Oscar har kämpat med svår dyslexi i flera år.

Efter att ha tragglat varje sida fyra gånger, har det fortfarande varit omöjligt att förklara innehållet under läxförhören i klassen. Lärarna ifrågasatte hans mentala utveckling. Hemma stod myshörnan, som var inredd för att Oscar skulle sitta och läsa, tom.

Men Oscar – som kämpat så länge och som suttit med tårade ögon – fick sin revansch. Efter att i hela sitt liv ha fått kämpa mot böckerna och oförstående lärare & elever, gav hans ansträngningar resultat. Han tog studenten – med högsta betyg i flera ämnen!

Allt vi gör och upplever påverkar hur vi är som människor; vad vi vet och inte vet, vad vi kan och inte kan. I sin kamp mot dyslexin har Oscar bevisat för oss att de små skillnader som skiljer oss åt ifrån början är försumbara i förhållande till alla de erfarenheter vi skaffar oss genom åren.

I Oscars situation är det lätt att börja se sig själv som en person som aldrig har kunnat – och som därför heller aldrig kommer att kunna. Men Oscar vägrade att ge upp. Han vägrade att låta sina då svaga svenskkunskaper bli en del av hennes självbild.

Precis som Oscar får vi aldrig glömma att det är våra tidigare erfarenheter som avgör vår förmåga att lösa en uppgift. Du kan göra och klara precis vad du vill.

Välj det du vill uppnå och stanna inte förrän du har lyckats.

Du kan mer än du tror.

 

Oscars berättelse, berättad av hans mamma:

Natten hade varit sömnlös. Av förväntan. Den lilla killen skuttar med stor förväntan till sin första skoldag. Väl på plats fullkomligt drar han in oss klassrummet. Skolbänken undersöks med stor entusiasm. Inte så konstigt – vi hade laddat i veckor. Skolstart för första barnet. Allt skolmaterial hade vi köpt tillsammans och förväntan är på topp. ”Oscar, snart kommer du kunna läsa dina favoritböcker själv”, hade vi förklarat dagarna innan. Sedan hade vi inrett en egen myshörna i hemmet där han skulle kunna krypa in och läsa sina favoritsagor på egen hand.

Och Oscars skolstart var en fantastisk upplevelse. Fler kompisar, nya miljöer och nya rutiner. Vem bryr sig om att intresset för bokstäver och siffror är obefintligt när man ser att ens 7-åring älskar att gå till skolan – och är världens lyckligaste kille med många kompisar?

Men friden varar inte länge. När kraven kommer att lära sig bokstäver, som ska sättas ihop till ord, är Oscar helt nollställd. Myshörnan för egen läsning förblir tom. ”Du måste skärpa dig!”, ”Koncentrera dig nu!”. Frustrationen som uppstår hos mig som förälder är påtaglig och många av orden som då kom ur min mun gråter jag över i efterhand. Hur kunde jag vara så blind? Varför såg jag inte det som var så självklart?

Oscar hamnar efter i skolarbetet och svävar iväg i tankarna under lektionerna – istället för att ”jobba”. Bedömningen koncentrationssvårigheter leder till särklass och specialpedagog inom engelska, svenska och matte. Och Oscar spenderar väldigt många timmar utanför sin klass med de andra ämnena för att öva och komma ifatt – vilket får honom att känna sig mer och mer utanför. Fritid finns inte.

”Men Oscar, kom igen nu!”

Trots god finmotorik i övrigt kan Oscar inte hålla pennan rätt när han ska skriva. Bokstaven A ser ut exakt som bokstaven B. Kraven från skolan kommer direkt och den lilla killen förstår inte varför just det där med att skriva kan vara så viktigt. En dag får han nog, tar sin lilla ryggsäck och går mot kylskåpet. Ett paket filmjölk packas ner – Oscar vill rymma ifrån allt.

Harry Potter blir populär och ett ivrigt samtalsämne bland klasskompisarna. Men Oscars myshörna förblir tom. Medan kompisarna läser om trollkarlar och magi kämpar Oscar med två raders bildtexter i den enklaste av barnböcker. Med åren får Oscar ett obefintligt självförtroende. Han känner sig totalt dum i huvudet och han känner sig fruktansvärt utanför. Vi hade aldrig hört talas om dyslexi.

En treårig väntan på en dyslexiutredning har vi inte råd med – vi skulle ha tappat honom helt vid den tiden. Efter otaliga möten med skolan om olika lösningar där oviljan och oförståelsen upplevs som påtaglig tar vi saken i egna händer. Vi kontaktar en privat logoped som efter två dagars samtal med Oscar – han vill aldrig sluta prata nu när han väl får göra det på sitt sätt och har full koncentration hela tiden – kommer med diagnosen. Oscar blir det första dokumenterade fallet av dyslexi på sin skola.

Trots diagnosen sätter man på skolan frågetecken för Oscars mentala utveckling. Jag håller på att svimma! En psykolog på skolan ska göra en undersökning för att se om han är ”mogen” att flytta upp till 5:an eller om han ska gå om 4:an. Efter att Oscar kommer ut från det aktuella rummet för undersökningen ser jag triumf i hans ögon. Vi kallas in i rummet och får höra att han som 10-åring har en social kompetens på gymnasienivå – men en läs- och skrivförmåga på en 6-årings nivå. Min lilla pojke håller mig i handen och trycker till extra om den med sina lilla hand när psykologen förmedlar resultatet.

När 5:an börjar har vi bara ett alternativ. Jag tar ett sabbatsår från mitt arbete för att kunna ge allt för att Oscar ska komma över vattenytan. Vi insåg att något drastiskt behövdes göras och var ute efter att hitta strategier för att Oscar skulle kunna komma tillbaka till skolans värld. Det största målet var att hitta tillbaka till självkänslan och ett gott självförtroende. För glädjen finns inte hos honom längre. Viljan finns inte heller.

Försöken att hitta tillbaka till vår lille Oscars glädje, vilja och studiemotivation blir en lång och krokig resa med många tvära kast. Vi börjar med att söka all information som vi kommer över för att få Oscar att förstå att det inte är något som är fel på honom och att det är många som lider av samma handikapp som han har. Som förälder känns det som att lära känna sitt barn på nytt och jag tänker på alla hemska ord jag sagt tidigare.

Tidigt in på året kommer Oscar en dag hem från skolan med en hemuppgift och mörker i blicken. Efter diagnosen vet lärarna inte hur de ska behandla honom. Det leder till frustration. Oscar får vredesutbrott varje dag. ”Varför kan de inte hjälpa mig nu när de vet?”, ”varför är de på mig hela tiden?”. Vanligtvis ber han mig att rätta skrivuppgifter i förväg. På så sätt slipper Oscar att få tillbaka en helt röd skrivbok med alla markeringar för vad han gjort fel.

Den här dagen ska Oscar skriva en berättelse och det märks redan i dörren att han förbereder sig på att det inte kommer gå – att ytterligare en bekräftelse på att han inte kan, och aldrig kommer kunna, väntar. Jag tänker själv i mitt stilla sinne att detta kommer att bli katastrofalt om jag inte fångar upp honom på rätt sätt. Med pennan i handen gör Oscar trevande försök till att komma fram till vad han vill skriva om. Han skriver två meningar. Därefter tittar han på pappret med tom blick och inser att inte ens han kan läsa vad det står – och ingen annan heller. Gråtande slänger han pennan och pappret ifrån sig. Kränkt över att behöva göra uppgiften skriker han: ”jag sätter aldrig min fot i den här förbannade skolan igen”.

Alla års kamper kommer tillbaka. Orden från klasskamrater går runt i huvudet. ”Här finns inte mycket hjärnverksamhet.” I stunden känns det som att allt står och väger. Vi behöver hitta en väg framåt! Nu. ”Du kommer aldrig klara av nationella”. Spänningen känns i hela kroppen.

Efter avledande fotboll i trädgården försöker jag med ett ”vi kan fixa det tillsammans” och föreslår att jag skriver ned det han berättar. Vi släcker ner och han ligger i soffan medan jag plockar fram laptopen. Han berättar. Och berättar. Till min förvåning går det inte att få stopp på honom. Genom obeskrivlig fantasi tar berättelsen form och jag skriver så att fingrarna glöder. Fem sidor senare och jag är helt slut! När jag läser upp den för honom och det sjunker in för Oscar att det är han som skapat den fantastiska historien, medan jag bara varit ett verktyg för att få ut det, sprätter det till i honom. Vi ser på varandra med tårar i ögonen. Känslan är magisk och obeskrivlig för oss båda – vi känner att det inte kan finnas något som kan stoppa honom förutom han själv. Äntligen har vi hittat en strategi som fungerar.

Kampen går vidare. Mässor besöks. Vi prövar alla tips som finns tillgängliga. Trots alla ansträngningar så visar det sig att Oscar inte har några grundkunskaper alls när det är dags att börja sexan. Vi kämpar vidare. Först senare får vi veta att Oscar under den här perioden på egen hand kontaktar BRIS eftersom han är orolig över hur mamma/son förhållandet påverkas när man arbetar så intensivt tillsammans.

Oscar vill ibland strunta i allt. Men har fortsätter att kämpa och sakta, sakta sker en förändring. Två steg framåt, ett tillbaka. En uppmuntran för en uppgift. En ny vän. Oscar har bra dagar, och han har dåliga dagar. Men summan av två steg framåt och ett tillbaka är positiv.

En torsdag, som är min ”sluta-tidigt” dag på jobbet, smäller ytterdörren igen. ”Vad ska nu komma?” hinner jag tänka. Jag hör en trallande Oscar i grovingången! Han stormar in och slänger sig runt halsen på mig och svänger runt mig. ”Jag älskar mitt liv! Jag älskar min skola!” hojtar han. ”Jag har haft världens bästa dag idag!!”

Vi sätter oss vid i köket och Oscar börjar berätta om det fruktade muntliga framförandet då det var klasskompisarna som skulle bedöma presentationen, inte läraren. ”Är du beredd?” frågar han och börjar lägga upp lapp efter lapp om vad de tyckte.

 

Jag älskade det!
Skitbra!
Väldigt inspirerande!
Fy, vad bra, jag grät!
Intressant ämne!
Det bästa jag hört!
Åh, vad fint!
Allt var perfekt!
Sjukt bra tal!
Dude, du borde bli livscoach!!!

 

Jag ser i Oscars ögon vad detta betyder för en person som har känt utanförskap under en väldigt lång tid och som har kämpat med sitt självförtroende i så många år.

Det är svårt att beskriva fortsättningen. Kanske är det lättare om jag lämnar över till en annan röst här:

 

”Ett av mina starkaste minnen från min tid som biträdande rektor på Sundsgymnasiet är när Oscar kommer in på mitt kontor med ett stort leende och ger mig en varm kram. Han hade precis fått reda på att han fått sitt livs första A i betyg och ville dela med sig av glädjen samtidigt som han ville tacka för att skolan hjälpt honom att nå dit.

Ett annat minne är när det skulle skrivas nationellt prov i engelska 5 och det inte är tillåtet med tekniska hjälpmedel, inte ens för elever med denna typ av extrem läs-och skrivsvårighet. Om man väljer att skriva det nationella provet med stavningskontroll, får inte provet räknas med i underlaget. Nåväl, Oscar valde därför att skriva som alla andra och vid rättningen krävdes det 3 lärare för att tyda hans text då det var stavat som det låter, inte som det skrivs. Så man kan konstatera att han kämpat mot skolsystemets orättvisor på mer än ett sätt”.

Marie Johnsdotter Pihl

biträdande rektor

Sundsgymnasiet, Vellinge

 

Idag när jag tittar på min son, som inte längre är en liten pojke utan en stor, är jag oerhört stolt. Med en omutlig tilltro till att allt är möjligt och stöd och support från alla lärare på Sundsgymnasiet i Vellinge, som han även kallar sitt andra hem, har resulterat i betyg som han aldrig ens kunnat drömma om. Och hans utveckling hade vi aldrig kunnat drömma om. Alltsedan han fick sin ”dom” som dyslektiker har han vuxit in i en roll där han inte ser detta som en ”dom” utan en gåva. Det han varit med om, lidit, gråtit och slitit sitt hår över har övergått till en vilja att hjälpa andra att förstå och ta sig vidare utan att må så dåligt som Oscar har gjort. Tänk att hans motgångar och utanförskap lett till något sådant! Idag siktar Oscar mot ännu högre höjder – och vi ser inget som kan stoppa honom!

Pernilla

 

Hjälp oss gärna att sprida det här budskapet genom att blogga och länka till den här sidan!

Mer information om varför vi kan lära oss vad som helst hittar du här. Mer information om Allakando hittar du här.

 

Mer om stipendiet

  • Alla kan nominera personer till stipendiet. Särskilt vanligt är det att föräldrar nominerar sina barn.
  • Om vinnaren: Personen har behövt övervinna en stor utmaning för att uppnå sina skolresultat. I personens ursprungsläge hade många gett upp och personens resa kan på så sätt inspirera andra till att fortsätta kämpa.
  • Vinnaren godkänner materialet innan det publiceras.
  • Prissumma: 50 000 kr. Kan användas till att ta körkort, åka på språkresa, läxhjälp, en kulturupplevelse eller något annat utbildnings- eller utvecklings-relaterat.
  • Stipendiet delas ut i december 2014 i Allakandos lokaler i Stockholm eller Lund. Eventuella resekostnader för vinnaren och dennes föräldrar står Allakando för.